Att en stad har gränser har länge ansetts själv klart och nödvändigt. Stadsmuren från äldre tider skapade en gräns som både var ett försvar och juridisk linje, som definierade rätt och fel, medborgarskap och främlingar

Men stadens gränser är också otydliga, diffusa och ibland är oönskade. Städer som hamnar på gränser, gator som drar upp gränser, landskap som upphäver dem, makthavare som av instinkt stänger in det oönskade med nya murar.

I föreställningar om den öppna staden ska det inte finns några gränser, där skulle det kreativa och levande med stadskulturen kunna ske genom ett slag ekumentiskt utbyte över gränsen mellan olika kulturer, etniciteter, religioner och ekonomier.

Idag är gränser på väg tillbaka, de planeras grindsamhällen och byggs glasdörrar och skyddssystem – en urban gränsdesign – för att täppa igen den gråzon mellan privat-offentligt som framför allt modernismen gärna lämnade öppet.

Vi vandrar längs stadsgränser i detta avsnitt, från medeltida oblattunna stadsmurar, till hamnens gräns mot havet, flodgränser mitt i städer, in i stormgravarna i Bodens fästningssystem och tar rygg på Stalkern som bakslugt och skuggande tränger sig in över gränser i den senkapitalistiska staden.

‍