Alldeles intill E4:an, vid avfarten Bredäng, ligger bostadsområdet Gulddragaren, som byggdes 1988. Det brukar kallas Guldish av de som bott där. I alla fall de som bodde där innan hyresrätterna såldes och blev bostadsrätter 2009. Namo Marouf, eller Lilla Namo, kallar det Guldish. Hon flyttade hit 1998, från Akalla. Gulddragaren ligger mitt emellan Mälarhöjden och Bredäng. "Jag var kluven", säger hon, om att bo där. Åt ena hållet ligger Västertorp och Mälarhöjden, svenskt folkhem och uppvuxen villaförort, åt andra Bredäng, Skärholmen, Svenskt 1960-tal. Namo valde Bredäng och Skärholmen. Det som påminde henne om Akalla, om de öppna gårdarna där alla kände alla.Ungdomsgården i Skärholmen blev hennes tröskel bort från hemmet, tunnelbanan hennes frihetsväg genom staden.Vi pratar om att vara kluven mellan ett och ett annat, om gränser man inte själv styr över, om språket som man bär med sig och som reser längs tunnelbanans linjer och om orten, ordet som gör periferi till centrum, och om det där slottet i vägskälet vid motorvägen som var hennes föräldrars slutstation på klassresan genom Stockholms orter.Lästips:"När jag inte hade nåt" av Ison Glasgow och Emil Arvidson"Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010" av Lydia Wistisen